För barnets bästa- eller?
Jag har under de senaste åren fått se socialförvaltningen lite mer från insidan, eller egentligen de resurser som ges för att stötta ett barn/ungdom som av olika omständigheter har det svårt och/eller gör eller brukar saker som inte är bra.
Resurser i form av en kontaktperson till barnet eller ungdomen sätts i många fall in. Kontaktpersonens uppgift är att både vara en förebild för barnet/ungdomen och försöka få in barnet/ungdomen i sundare aktiviteter än det den vanligtvis sysslar med.
Kontaktpersonens uppgift är också att försöka skapa någon form av struktur i klientens liv då detta ofta saknas. Det saknas ofta struktur i att passa tider, att äta på regelbundna tider, att kunna hålla i pengar- ja egentligen i det mesta som gör att ett liv fungerar.
Så långt är det ju bra och man kan tycka att de resurser som sätts in- om barnet vill förändras- ja då borde de fungera.
Forskning visar dock att det är endast ca 1/4 av alla de som får en kontaktperson som livet förändras så pass mycket för att de kan leva ett funktionellt liv som vuxen.
En anledning till det ganska sorgliga resultatet är att föräldrarna inte krävs på någon större förändring. Om barnet/ungdomen dricker stora mängder alkohol så drick det i stort sett alla fall även för mycket bland föräldrarna. Om barnet inte alls kan hålla i pengar så kan i de flesta fall inte föräldrarna det heller. Om barnet inte äter på regelbundna tider så gör självklart inte föräldrarna det heller. Om barnet väljer att köpa cigaretter före mat så gör i stort sett alltid föräldrarna samma val.
Forskning visar att ibland blir det ett sämre resultat trots kontaktperson p.g.a. att föräldrarna backar ännu mer från sitt ansvar sedan en kontaktperson kopplats in som resurs till barnet/ungdomen.
Det är närmast en utopi att försöka förändra ett barns brist på struktur och ibland missbruk då detta finns i barnets omedelbara närhet om det inte finns några krav hos föräldrarna på förändring.
För barnets bästa- eller?
